Nu är urvalet satt, bilerna kopierade och i morgon sätter redovsiningarna av
examensprojekten i gång. Läbbigt & spännande. Jag bjuder er på en sista innan
vernissage, Ketill & Mim nere på bakgården.
Kommentera
Nu är det bara en vecka kvar och allt verkar ta mig tusan gå i lås.
När vernissagen är avslutad kommer alla våra färdiga arbeten att finnas tillgängliga
under våra namn överst på sidan. Håll ut och bläddra i det gamla goda så länge!
Nu är urvalet satt, bilerna kopierade och i morgon sätter redovsiningarna av
examensprojekten i gång. Läbbigt & spännande. Jag bjuder er på en sista innan
vernissage, Ketill & Mim nere på bakgården.
Nu är bilderna för utställningen spikade! Svårt men roligt, enkelt och oroligt. Men nu är det som det är. Det är bestämt.
Här kommer 3 som p.g.a osportsligt uppträdande inte fick vara med!
nu är de definitivt-slutgiltiga-point-of-no-return-bilderna till utställningen spikade.
dagarna ägnas nu istället för fotografering åt kalkyler över ramar,
och letande efter gammalt arvegods att sälja för att ha råd med allt.
här är en bild som aldrig kommer att få sola sig utställningens glans.
Man skall gräva där man står och syna sina skatter. Något jag är överens med mig själv om att jag ju gör.
Jag har fått unna mig så många ljuva bilder att beskriva lillfamiljens på Hasselgatan värld med, att jag är livrädd för att behöva döda mina darlings.
Nu försöker klämma de sista dropparna av allt som finns framför mig att föreviga. Om och om igen uppmanar jag mig själv att ta samma bild, för kanske gick det snett i den förra, kanske kommer den inte igen. Men glad är jag. Att dom alla finns på riktigt.
Biskops-Arnö visade sig från sin allra vackra sida igår när jag åkte ut för att samtala
med fröken Clarén. Den evighetslånga färden från stan till the middle of nowhere
kändes inte lika lång som vanligt och det var skönt att rensa huvudet med lite frisk luft!
Passade på att kika in till ettorna som satt och hade redovisning, det såg mycket fint ut
och jag ser fram mot vernissagen på torsdag!
Samtidigt i Sveriges just nu kanske mest ocharmiga stad händer det stora grejer som är
högst aktuella för mitt projekt. Smygrassen tillika det moderata kommunalrådet Lars
Ingvar Ljungman i Vellinge kallar transitboendet i staden för ‘‘cirkus’‘ och hotar att
bränna ned det. Samtidigt bestämmer Migrationsverket att upp till tio städer ska bli
ankomstkommuner, till skillnad mot dagens fyra. Och det kan komma att lagstiftas för
kommunerna om att ta emot ensamkommande flyktingkids. Inget ont som inte har nåt
gott med sig skulle man kunna säga… Jag är hopfull! Läs mer om kalabaliken här:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6101818.ab
/Majstro
Bara en gång till att fota.
Det känns förstås stressande men mest av allt känns det väldigt skönt.
BoomShackalaack. Det är fest. 7 veckor är till enda och fotandet är över. Länge leve det nya arbetet, urval & redigering börjar!
Men vilken fest jag har haft! Enorma tack till Magnus, Annika, Elin, Jimmy och givetvis, stjärnan själv, Christian. Vi ses snart igen.
För någon vecka sedan undrade Linda om jag hade mycket kvar att fota, och först
då insåg jag att man, d.v.s. jag, faktiskt bestämmer över det helt själv. Jag fattade
då beslutet att jag nog inte var riktigt färdigfotad än, bokade in två fototillfällen till
och gav mig ut i verkligheten. Och med verkligheten menar jag att lämna
lägenheten och mammas pojkar, ullared, paradise hotel och gamla being bingo-
avsnitt. Ack så skönt att stänga av hjärnan emellanåt, men minst lika skönt att
kicka igång den igen!
En person som oväntat kickade igång min hjärna igår var en random väktare som
gled upp från ingenstans och frågade “vad jag trodde jag höll på med”, ungefär
precis när bilden ovan togs. Jag var då klar med interiörerna på boende nummer
12 i ordningen, och tänkte ta några knäpp på den oemotståndliga exteriören.
Väktaren menade på att jag inte hade rätt att vara där och fotografera, men lika
snabbt som jag blev irriterad blev jag nyfiken på vad han baserade sin stöddighet
på. Här fanns inga fotoförbudsskyltar, och det var inte heller en plats som man
kunde förstå skulle kunna ha fotoförbud. Ett gammalt vandrarhem med max två
gäster låg granne med transitboendet jag just fotat, och han påstod sig vara mån
om deras gäster. Vilka gäster undrade jag eftersom hela stället såg igenbommat
ut, och undrade även vad han grundade sin vilja att få bort mig från området på.
Svaret han gav hamnar helt klart i citatboken: “Här gör vi våra egna lagar! Så
funkar det här.”
Jag bet mig i läppen för att inte skratta högt, och uppehöll mig en stund till vid de
rikligt dekorerade husen, tog mina bilder, och gick sedan hemåt. Min känsla säger
mig att han var helt ute och cyklade med sin stela uniform och låtsaslagar, men är
det någon som vet på riktigt att han var det?
Detta var alltså under det näst sista fototillfället. Idag pumpade jag för allra sista
gången och nu känns det skönt att enbart fokusera på urval och kopiering.
Nu är det dags att ge hjärnan en belöning i form av lättsmält underhållning:
hej tila tequila!
/majstro
Nu börjar formen gjutas och hade det inte berott på kräksjukan, hade jag unnat mig en hurtig klapp på ryggen. Men. Man ska inte ropa hej för än man kommit över ån.
/Emma
Ja, vad är ett projekt utan motgångar och genuin stressångest? Såhär mot slutet, eller,
ja, lite förut i skrivande stund, beslutade jag mig efter för många avhopp att byta
projekt. Verkligen i sista vändan, men den nya värld som jag nu ska betrakta inifrån
lockar något så otroligt att det bara kan bli bra. Dock inleddes även detta projekt med
kräkfest och karantän så nu förbannar jag mig över hösten, till fullo.
Nåväl, mitt slottsprojekt och allt jag fått ta del av, samt kommer ta del av blir nu min
viktigaste stickning, ty det är helt enkelt för bra att hafsa med.
Här har ni Mim, Dorotea och Solidad, lite skisser på vad som komma skall.
Sju veckor är alldeles för kort tid, speciellt när inget riktigt blir som man har tänkt sig.
Viktiga bilder som fortfarande måste fotograferas, men vad gör man när situationerna
aldrig uppstår? Den största frågan är varför jag knappt kan hitta en enda bild som handlar om
närhet, värme och kärlek när jag befinner mig i ett hus fullt av små barn.
Det känns som om vissa saker och ting upprepar sig.
Som det att man tagit samma bild så många gånger förr.
Men ändå tar man den där bilden och hoppas att NU ska något nytt hända.
Men så tittar man i efterhand och inser att det ser precis ut som vanligt.
Den här bilden tar jag varje onsdag.
I morse kl. 06.40 mötte jag upp med Andrev och Lars för att gå på älgjakt.
Nyhetens behag och allt det där, men det var ändå rätt spännande.
Trodde däremot att jag visste hur man klädde sig varmt,
men prova att sitta i ett jakttorn på 1,5 kvadrat i 4 timmar,
praktiskt taget utan att röra en muskel.
Jag hade absolut ingen känsel i fötterna på vägen hem,
men efter en kvart framför kupévärmaren känner jag mig redo för nästa pass.
Det här med fotograferande tar en till märkliga platser.
Ställen som jag annars inte skulle ha en orsak att besöka,
eller för det delen personer jag aldrig annars skulle ha en ursäkt
att träffa, står plötsligt på andra sidan ett telefonsamtal.
I dag var jag och träffade den, sedan en vecka tillbaka, avgångna Filadelfia-pastorn Åsa Waldau.
Ett möte jag sannerligen sent skall glömma.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av händelserna i knutby den där vintern.
Det är jag fortfarande inte. Men att träffa människor som tvingats gå igenom mycket,
det är en annan sak. Det är något som jag önskar att få göra hela livet.
.S
Att fotografera någon som betyder så mycket för en själv är svårt.
Att se ett barn med ångest och istället för att ta det i famnen backa och ta en bild.
Vad jag skulle vilja veta är hur man gör för att hålla den distans som är nödvändig.
En bra sak. Vi redan har passerat 10.000 besökare med råge, det är fantastiskt. Vill passa på att tacka alla som har uppdaterat och framför allt, Alla våra besökare, Kul att ni är så många!
Kan bara stolt meddela alla att jag numera är helt snusfri. Bra jobbat David.
Här är Alvis
Hej familjen!
Här i Malmö äter jag rostmackor med mitt namn inkarvat i
och dricker thé med minst fem sockerbitar.
Imorgon ska jag fota baracker och köpa hårddisk.
Hoppas ni alla har det bra!
Kramar från Majstro.
Efter en, på alla sätt, dryg vecka av återbud, ångest, bilhaveri och avbokade fotograferingar skall jag äntligen ut på fältet igen. Om allt går som det skall
så skall jag träffa fyra nya pastorer den här veckan.
Här ovan är Anna. Hemvändare, nybliven mamma och pastor i missionskyrkan.
Det var tänkt att det skulle bli en “familjär” berättelse. Men efter att ha kikat igenom materialet så inser jag att det inte riktigt blir så.
Det blir nog bäst så.
nu har det snart gått fyra veckor och jag har inte fotat en enda människa. (förutom
han på migrationsverket som hoppade fram bakom en hylla och försökte vara rolig).
jag blev överraskad och han hamnade på bild… (senare raderad). men
märkligt nog så saknar jag inte människorna just nu. jag är helt inne i att befinna mig i rum
utan människor, men bland deras saker. och ofta känns det
faktiskt inte att jag inte är ensam i rummen, trots att jag rent fysiskt är det.
på måndag åker jag ner till malmö för att fota, hallelujah! i malmö befinner
sig just nu flest transitbarn i hela sverige och situationen är kaotisk. bland annat på
grund av att det är så få skånska kommuner som vill ta emot de,
och bland annat pga öresundsbron som öppnar upp sverige mot världen.
dagens ros går hursomhelst till personalen på transitboendena i malmö
som trots den hårda arbetssituationen just nu, välkomnar mig med öppna armar! gull gull!
Var uppe en sväng hos Eve och Karin Eriksson på Runeåberg. Fick en kopp kaffe
efter allt plumsande i snön och till det en hel del anekdoter från byn, som väl närmast
kan beskrivas som en förort till “riktiga” Helgum. Bara så att ni får ett
hum om vilken metropol vi pratar om…
Men Erikssons klagar inte. Efter 50 år har nu populationen på berget fördubblats
sedan ett till par flyttat in i ett av de gamla hus som står gömda inne i skogen.
Det är ju inte dumt med lite sällskap, liksom.
this is my place to be!
gillar verkligen människorna här, har så fina kompisar så jag överväger flytt hit,
jag söker efter hus, jag har gamla bilder på ruiner, nu ska jag hitta tillbaka till nya husen, inte lätt. detta är bilder som jag tagit med digitalkamera på negativet.
ps. förstå vilken fin bil jag har! opel kadett oj oj
roligt att se era fina bilder klassen!
på www.robinaron.com får ni se lite mer, bla en flygbild på biskops arnö =)
so long
Jag vill och ska försöka visa en sympatisk,
glad,cool,positiv,livsnjutande kvinna som han är….
eller man hon är…..
Uppe vid sex i morse och gick rundan på ön. Väldigt kall nordanvind, men fint. Ska nu på äldrecafé med kaffe och bulle för 15 pix och i morgon blir det hummerfiske. Bävar redan för sjösjukan.
Jag är Apan som liknar dig sjunger Olle Ljungström. Det sammanfattar mitt projekt
ganska väl. Jag följer en elvaåring med som är alkoholskadad sen födseln.
Han är otroligt aktiv, totalt impulsiv och helt fantastiskt. Sen är han otroligt nätt och liten i sin ljusa, blonda lilla kropp.
Precis som jag själv var, och fortfarande är. I Christian ser jag så mycket kärlek och värme samtidigt som jag läser in så mycket vemod.
Även om det finns oändligt med kärlek kring, och i Christian så gör det ont att veta att hans tillstånd är något som faktiskt har kunnat undvikas.
Maktlösheten. Men allt detta till trots så lever Christian ett äventyr.
Efter många turer, långsamma kvällar av tristess och slutligen nästan en total
utradering av datorn har jag nu lyckats lägga vantarna på åtminstone lite
internet. Det är annars inget som erbjuds i överflöd här uppe i Helgum, 2 mil
utanför Sollefteå, där jag befinner mig för att dokumentera avfolkningen av den
svenska landsbygden.
Ett spår som vittnar om detta fenomen är en av de många skolor som en gång drevs
i byn. Ell-Marie var elev här på 50-talet, men mycket har förändrats sedan dess.
Fjärde veckan på projektet börjar. Oron för slutet börjar komma. Tur att jag ska träffa fröken Anna på fredag för lite mellansnack.
Sista tiden har spenderats på sjukhus. Lilla Mizgin har genomgått operation efter operation.
Och mamma Bedia är tapper.
Det är väldigt svårt att skriva ner vad som egentligen händer just nu i projektet.
Det är i alla fall en ständig längtan till onsdagen…
nu har jag suttit hemma hela dagen och försökt få tag på folk till projektet, man
kan säga att det gått sådär. har försökt bota min stress med att kopiera en till bild
för att känna att jag har gjort något vettigt idag. undrar om jag skall köra på s/v eller färg?
äntligen händer vad jag har gått och väntat på. storm nere vid havet med fantastiskt ljus.
och självklart ska kamerahelvetet dubbelexponera och trippelexponera varenda jävla ruta.
men så är det väl. nya tag.
å här sitter man och är glad för att man skulle få fota
en mycket viktig person till sitt projekt, för att få reda
på i sista sekund att det inte gick längre. Tankarna om
att man inte skall få ihop det tillslut återkommer jämt,
men eftersom det är så man kännt i alla projekt man
någonsin gjort har jag bestämt mig för att försöka hålla
kvar i minnet om att det nästan alltid gått att få till det i
slutändan på något sätt. nu skall jag sätta mig i trans
med timbuktus röst skrikandes “det ordnar sig” i mina
öron och låta hans vackra skånska dialekt övertala mig.
hoppas det går bra för er andra i klassen! =)
Äntligen har jag fått påbörja mitt projekt på riktigt. Första personen att föreviga är Helena Trolle på Kulla Gunnarstorps slott.
Eftersom jag ju fotograferar projektet med min Hasse är detta mina digitala skissbilder som alltså i sig inte kommer att visas mer än här.
Nåväl. Åter igen ett väldigt trevligt möte, Helena är verkligen fin och engagerad och jag är glad som får berätta om det, men mer om det sen.
nästa person att föreviga kommer att bli Gustaf på Hviderup, spännande!
Trevlig helg på er nu.
tull tull – som Skumberg skulle sagt, googla på det ni!
Pessimisten i mig har länge undrat när detta projekt ska gå åt helvete.
Hittills har allt flutit på misstänkt bra, men det var innan jag pratade
med djävulskvinnan (vi kan kalla henne 666).
Hon satte stora käppar i hjulen för mig, och förbjöd mig komma till
Göteborg för att fotografera.
Just nu önskar jag att vi hade haft en kurs i
retorik, övertalning whatever,
någon gång under året. Den hade varit guld värd nu.
Det är sjukt frustrerande när någon krossar ens förhoppningar utan vettig anledning.
Men jag ger inte upp! Efter att hon krossat mina förhoppningar (och mitt hjärta) lät
hon ändå ana att det fanns en öppning, “kanske om sju veckor”.
Den som lever får
se.
Och hur skulle jag kunna ta mig ur denna svacka om inte med hjälp
av Biskops-Arnö, ett fiskespö och en båt. Jag tog mig ut till ön för att dränka mina
sorger, struntade i det och dränkte ett drag istället, och på andra kastet drog jag upp
mitt livs första gädda! Hallelujah! Och naturligtvis kändes allt genast mycket bättre!
Sensmoralen i detta är alltså: what goes around comes around,
och att frisk luft och fisk rensar huvudet! Kanske var det
djävulen jag fiskade upp, gädda heter ju trots allt lucius på latin…
Men OBS! Notera att jag
slängde tillbaka den,
inte bara för att jag numer titulerar mig sportfiskare,
utan även
för att den dåliga karman inte ska komma och ta mig.
Senaste tiden har gått trögt. Jag ska fota äldre ungkarlar som lever med sin gamla mor
i samma hus som de alltid har gjort. Få se hur detta blir i slutändan. Vecka två
försökte jag ragga mer folk, gick halvbra. Brukar ta två veckor för folk jag
kontaktat att komma fram till ett beslut. Har två gubbar nu, halva inne på en
till. Även en kvinna, heter det gammflicka då tro?
Bilden är från förra veckan. Gamla mamman i huset älskade verkligen sin katt.
Så när den dog blev han uppstoppad och används nu som inredning.
Katten är inne på sitt tionde liv.
snart har det gått tre veckor och jag börjar kanske veta vart jag vill leda projektet. men
satan vad det är svårt. vi får väl se. förhoppningsvis börjar bilderna sitta snart. det här i
alla fall madde och hennes kompis.
Då sitter man i en soffa i lilla Jerusalem. Snart skall det dessutom bjudas på
pannkakor, så här klagas det inte. Fotograferat två pastorer i dag… Trevliga
kisar de där smålänningarna.
Jag fotograferar församlingsledare, pastorer och präster. Alla inom den kristna
sfären. Visst hade det varit trevligt att hitta fler ledare inom andra sammanhang,
men någon stans måste man begränsa sig. Det här med porträttering är spännande,
mycket svårare och komplexare än jag anat. Samtidigt ger det tillbaka långt mycket
mer än jag trodde från början.
Man kanske skulle överväga det här med att bli fotograf… Verkar ju som ett kul yrke;)
Hoppas alla har det bra där ute!
.S
Lika mycket som jag klampar in i deras liv, klampar romerna in i mitt.
Minst sagt överväldigande.
Rosita envisas med att kalla mig Anne fast hon vet att jag heter Anna.
Men det är ok, igår sa hon att jag var en del av familjen.
hur skall man älska igen med hela sitt hjärta,
då man redan gett bort det till någon
som inte längre syns
Det känns bättre nu men fortfarande vet jag inte riktigt hur jag ska fota det här projektet
En gång i veckan har den hemliga kliniken öppet.
Då gäller att vara snabb och hålla tummarna att så många som möjligt vill ställa upp och vara med på bild.
Senaste gången när allt kändes väldigt bra, då gav objektivet upp. Men det är väl bara att “pumpa på” som Pieter skulle ha sagt.
Först vill jag bara säga att jag tycker att det är grymt roligt att så många besöker
vår blogg! Och alla diskussioner på fotosidan (www.fotosidan.se) angående denna
blogg ger mig många skratt… Mer sånt, hehe!
Jag har under dessa två första veckor då Anna Anka varit på allas läppar spenderat
min tid på fem olika transitboenden i Stockholmsområdet. Dessa boenden är enbart
till för barn och ungdomar under 18 år som har flytt till Sverige för att söka asyl.
Deras speciella situation är dock att de kommer helt ensamma, dvs ingen familj,
släkt, syskon eller vänner är med de. Inte heller i Sverige har de någon nära att ty sig
till. De allra flesta av kidsen som kommer hit är killar i 16-17årsåldern, och under
dessa stapplande första projektveckor har jag kommit fram till att min nya
favoritgrupp människor verkligen är 17åriga killar! Vilka transitboenden jag än
kommer till får jag minst tre assistenter som följer min minsta rörelse: en som bär
stativfodralet, en som håller upp dörrar och minst en som tänder alla lampor som
finns att tändas (som jag sedan lite i smyg går runt och släcker för att inte verka
otrevlig). Jag har även blivit kallad för taliban (på grund av militärgrön jacka) och fått
en stilla undran om min nosring beror på min religion. Yes! De är fantastiska!
Till vecka nummer tre har jag investerat i ett monster till ljudinspelare, och på
måndag drar jag igång med intervjuer som förhoppningsvis kommer att bli en
viktig del i det bildspel jag vill göra. Tips på intervjufrågor mottages tacksamt!
Vad skulle du vilja veta om en person som lämnat sitt land utan föräldrar,
syskon eller andra släktingar och vänner?
Och måste man vid intervjutillfället fokusera på själva flykten till Sverige?
Jag vill veta hur ni tänker!
Idag blir det Re:public Service fest! Vi ses där!
Ibland dyker saker upp precis i rättan tid. Lagom till att jag tröttnat
lite på det satta ljuset så får jag en möjlighet att följa några husockupanter.
Tror det är bra att behålla ett opretentiöst sidoprojekt som inte alls behöver bli något.
Jag håller till på Ängsvillan.
Där bor det fem barn i åldrarna 6-10 år, alla med diagnosen autism.
Då var vi igång på riktigt.
Jag är utanför Gnesta och följer världens finaste Christian, se bild.
Första veckan gjord nu. 2 rullar tagna. Jag är vansinnigt produktiv.
